strawberryhips

This is the perfect place to start! ;)

Hur förhåller man sig till att en person som varit närvarande, men inte nära, i ens liv sedan barnsben plötsligt dör?
Det handlar om en person som varit betydelsefull och väldigt omtalad under hela min uppväxt, men som ajg bara träffat ett par gånger under samma tidsperiod. En person som spelat en speciell roll i min familjs liv.

Personen var min pappas första fru.

I söndags såg jag på Facebook att min hon dött. Hon var mina äldsta bröders mamma och kvinnan min pappa var gift med innan han träffade min och min lillebrors mamma.
 
De var gifta ganska länge, jag tror att det var minst 10 år iallafall, och jag tvivlar inte på att pappa var kär i henne under merparten. Skilsmässan blev dock ingen solskenshistoria, tyvärr, då hon lär ha sett det som den yttersta förödmjukelsen att pappa ville lämna henne och starta ett nytt liv med någon annan.
Detta gjorde att hon, enligt vad min pappa berättat, gjorde allt i sin makt för att förnedra och förödmjuka honom så mycket som möjligt.

Det stannade inte vid honom heller, utan hon gjorde dessutom allt hon kunde för att ta ifrån pappa vårdnaden om sina söner och få honom och mamma att framstå som dåliga föräldrar, t ex intalade hon pojkarna att de skulle ljuga och säga på skolan att min mamma var elak och slog dem, att mamma och pappa drack när de hade pojkarna etc, hon fick dem t o m att ställa spritflaskor under diskbänken hemma hos mina föäldrar!

Det här är i princip allt jag vet om henne, att hon var en riktig häxa mot både pappa och mamma under och efter skilsmässan, och det gör det svårt för mig att veta hur jag ska förhålla mig. Ska jag skriva på mina äldre bröders och brosbarns Facebook att jag beklagar sorgen för någon jag absolut inte kan säga att jag någonsin brytt mig om, eller ska jag fortsätta tiga och verka hjärtlös inför dem?

Jag känner mig förvirrad.

Det är inte lätt att ha en sprittrad familj ibland, man vet inte vilken sida man ska stå på alla gånger eller vems parti man ska ta.
Jag har svårt att känna sorg över att mina äldre bröders mor nu är död, eftersom jag inte växt upp med dem under samma tak eller har en särskilt bra relation med dem nuförtiden, mestadels pga detta och ovan nämnda historik mellan deras mamma och min pappa..

 

Ibland förvirrar jag inte bara min omgivning, utan även mig själv.

Låt mig utveckla:
Igår skrev jag ett inlägg om HBT-personer och att det verkade som att de fått olika frågor om sina kroppar med anledning av vilket kön de hade. Ironiskt i ordets rätta betydelse(tror jag, som är sämst på att uppfatta och förstå ironi oftast..)

Sedan gick jag in på Gaymasens blogg och läste alla hans inlägg under "Homosexualitet" och kommenterade lite här och var, som man gör.

Men, sedan hände det något i mitt huvud, när jag satt där och kände mig härligt fördomsfri, HBTQ-liberal och allmänt härlig, så kom jag på att sist jag faktiskt såg ett gaypar(som råkade vara killar i detta fall) tittade jag väldigt mycket, stirrade till och med, och jag minns att det kändes väldigt konstigt.

Just det att jag som anser mig själv vara väldigt liberal när det kommer till just detta, reagerade med att stirra och känna mig obekväm när ett gaypar hamnade mittemot mig kan jag inte riktigt förklara eller förstå.

Kanske är jag bara ovan och borde "bli utsatt" för fler pda:s av HBTQs, eller så har min barndoms HBTQ-fobier och anti-attityder ändå fått någon sorts fäste i mig. Självklart vill jag tro att det är alternativ 1 som är det sanna, men mest troligt är det en kombination av båda som förorsakat min reaktion.

Nästa gång ska jag inte stirra. Hoppas jag.

                                            

Snubblade över en doku-kortis på Svt igårkväll, som var ganska intressant.

De sänder lite HBTQ-program nu med anledning av Prideveckan som pågår för fullt och detta program hette "HBT-personer om deras kroppar".
Redan när jag såg titeln reagerade jag, "varför skulle de ha ett speciellt förhållningssätt till sina kroppar, jämfört med oss heteromonster?", men sen kom jag på att transpersoner förmodligen har ett av de mest komplicerade förhållanden till sin kropp som man kan ha, eftersom de upplever att de är födda till fel kön.

Utifrån denna tanke tittade jag vidare och det som slog mig härnäst var att tjejerna som var med började berätta om vad de var nöjda med på sin kropp, fine and dandy, tänkte jag och tittade vidare.
När killarna som var med berättade, så handlade det om hur de kände sig med sin kropp i allmänhet.

Är inte det konstigt? Fick de olika frågeställningar att prata kring beroende av kön eller valde de själva att prata om sina kroppar utifrån dessa två olika perspektiv?

Kanske är jag fördomsfull, som tror att HBT-personer är befriade från de heteronormativa könsrollsordningarna, eller så var det bara produktionsteamet som inte var befriade från dem..? Vad tror du?

                                  

Igår var det tydligen ett jävla liv i hooden, skottlossning och billarm som levde om, enligt en kompis som bor nära centrum.
Själv låg jag i sängen och försökte sova fridfullt. Gick sådär, jag snurrade och vred mig och vaknade kl 4 i tron att jag hade försovit mig, och nära var det allt! men jag vaknade i rätt tid för att hinna in till kontoret i tid, så det var lungan.. Phew!

Nu blir det här osammanhängande, men fuck it, vi kör: Det sjuka med allt var att jag faktiskt hörde en del smällar precis innan jag skulle somna vid 23-tiden, men jag tänkte att det bara var några som hade sommarlovsfest med smällare och fyrverkerier.. Typiskt mig att tänka så, men vad gör man?

Man är glad att man inte blev skjuten! (Risken för det lär ju ändå vara minimal, med tanke på att jag inte rör mig i pistoleros-kretsar överhuvudtaget. Men ändå, som det brukar heta..)

Kolla in denna grymma länk, där man kan leka fram ett motiv på en reklamannons genom att dra i reglarna som avgör hur mycket sex, barn och djur som ska ingå i bilden.

Rolig grej, tyckte jag som är lite reklamnördig. :) Min egen bild nedan, eller en av dem jag gillade bäst.
(Varning: Vissa bilder blir rätt obehagliga, men det är lite charmen med hela grejen, tycker jag.)